Somalia ligger på Afrikas horn och är därmed den bästa och närmaste sjövägen till Yemen och Indien och fartygstrafiken måste passera Somalia och Suez kanalen för att gå framåt samt har Afrikas längsta kust. I över 2500 år sedan har Somalia varit befolkat av somalier. Sedan 900-talet, då huvudstaden Mogadishu skapades, har landet varit övervägande muslimskt land.
Under 1800-talet uppmärksammas Afrikas Horns (Somalias) enda tillgång av engelsmännen, dess strategiska läge vid Adenviken. De hade etablerat en flottbas i Aden (Jemen), inte minst som skydd för trafiken genom Suezkanalen till Indien. Så kom det sig att de på 1880-talet upprättade ett brittiskt protektorat i nuvarande norra Somalia, Brittiska Somaliland. Italien följer efter och skapar i söder längs Indiska Oceanens kust Italienska Somaliland. 1887 införlivar Etiopien det tidigare somaliska Ogaden provinsen. (Det utgör nu Etiopiens östra del. Området är omstritt, och somalierna har än i dag inte accepterat det som en del av Etiopien.) Under andra världskriget ockuperades Italienska Somaliland av britterna.
Från 1950 anförtroddes området av FN för att förbereda självständighet för Somalia 1960.
Republiken Somalia bildades 1960 genom en sammanslagning av Brittiska Somaliland, som blev självständigt från Storbritannien 26 juni 1960, och Italienska Somaliland, som blev självständigt från italiensk administration 1 juli 1960.
Aden Abdullah Osman valdes som Somalias första president av Somali youth league (SYL)-parlamentariker i juli 1960; en post som han besatt till 1967. År 1967, valdes Abdirashid Sharmarke demokratiskt till Somalias nästa president och efterträdaren av Aden Abdullah Osman. År 1969 mördades han av kommunistiska kuppmän i nordöstra provinsen av Somalia. Efter några få dagar tog Mohamed Siad Barre ledningen genom en militärkupp och han upplöste nationalförsamlingen, förbjöd andra politiska partier och ställde landet under ledningen av ett högsta revolutionsråd. Somalia var ett demokratisk och Multipartisystem land förre militärkuppen av president Mohamed Siad Barre.
Ledarskapet upprättade starka band med Sovjetunionen där många av dem ledande somaliska arme chefer och generaler gick deras militära utbildningar. Mot slutet av 1970-talet uppstod konflikt mellan Somalia och Sovjetunionen efter Barre regimens försök att erövra eller ta tillbaka den somalisk provins (Ogaden) i grannlandet Etiopien utan sovjetunionens medgivande. Det var 1977 och Somalia vann kriget och tog tillbaka Ogadenia provinsen men Sovjettunionen och Kuba hjälpte Ethiopia att åter ockupera provinsen.
Mot slutet av 1980-talet växte somaliernas missnöje med sin egen regering med kuppmakaren Barre i spetsen eftersom landets ekonomiska och sociala villkor för befolkningen blev sämre och klanerna i olika områden organiserade sig militärt för att falla Barres regim. Oroligheterna fick sin början år 1988 i Somalias norra delar och spred sig söderut till huvudstaden Mogadishu.
Somalia är etniskt, kulturellt, språkligt och religiöst en av världens mest enhetliga nationer.
Det finns många olika orsaker till dagens pågående Somalisk konflikt och inbördeskriget samt intressen som orsakade själva konflikten. Det gäller naturligtvis knappa naturresurser som vatten, bet och mat och konflikter mellan bofasta och nomader, konflikter inom ramen för landets orättvist uppbyggt klansystemet och inte minst, konflikter som har uppstått på grund av olika krigsherrars makthunger som sätter folk mot folk för att uppnå sina egna intressen men inbördeskrigets första fas hade sitt ursprung i upproren mot landets diktator Siad Barre. I slutet av 80-talet växte motståndet mot honom från flera olika oppositionella väpnade grupper som förde gerillakrig mot regimen eftersom han förbjöd landets malt-partisystemet.
1988 gjorde Somali National Movement (SNM) uppror i norra Somalia där jag själv är född. Presidenten skickade då arme och stridflygplaner till norra Somalia och beordrad bombningen av nästa största staden Hargeisa som är den andra huvudstaden av Somalia. staden bombades av Somalias stridflygplaner och soldaterna började begå övergrepp mot civila. Många dog och tusentals människor tvingades fly från landet. SNM och United Somali Congress (USC) ledde oppositionen och förde ett hårt gerillakrig mot regimen för att störta den och de lyckades med hjälp av andra oppositionella väpnade grupper. Siad Barre störtades från makten 1991 och efter det gjordes flera försök att med vapen återföra honom till makten, vilka dock misslyckades. Men efter inbördeskriget bröt ut i södra delen av Somalia bestämde SNM som huvudsakligen kontrollerade norra delen av landet att utropa sig 1991 till en självständig stat, the republik of Somaliland men den har inte fått internationellt erkännande och läget där är rätt så stabilt men en stor minoritet av de som bor norra delen av landet motsätter sig ett eventuellt uppdelning av landet.
I september 1991 utbröt istället strider mellan de grupper som tidigare genom gemensamma ansträngningar hade störtat Siad Barre, de hade i mer eller mindre bara enats om att Barre skulle bort från makten men när detta väl lyckats fanns inget enande mål kvar och de privata intressena tog över, våldsamma strider bröt ut över hela landet. ledarna för de olika väpnade grupperna försökte själva gripa makten men ingen av dem hade styrka nog att få kontroll över hela landet, därför utvecklades konflikten till ett dödläge där olika områden, städer och statsdelar kontrollerades av olika krigsherrar. Den allt mer våldsamma och kaotiska situationen utvecklades till en humanitär kris och jag kommer ihåg hur kaotiskt det var.
1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution 794, som godkände att en FN-styrka ledd av USA skulle se till att humanitärt bistånd kunde levereras och att fred kunde upprätthållas i Somalia, den första FN-styrkan som hade till uppdrag att bistå med humanitär hjälp och bidra till att återställa ordningen i Somalia sedan centralregeringen hade upplösts.
Efter att säkerhetsläget för hjälp insatserna förvärrats sanktionerade FN:s säkerhetsråd att "United Task force" UNITAF bildades, bestående av trupp från länder villiga att delta. UNITAF:s uppgift var att skydda hjälpsändningarna och leddes av USA och Sverige var med och bidrog med ett sjukhuskompani mellan december 1992 - december 1993 och från mars samma år integrerades UNITAF som en del i UNISOM II.
Av olika anledningar var många somalier väldigt skeptiska den utländska närvaron och rädslan av en ny koloni var skit hög. I juni 1993 dog 24 pakistanier och i oktober 18 av US Army Rangers och sjuttiofem skadades samt tusental somalier dog i strider mellan beväpnade miliser och de fredbevarande utländska soldaterna.
Bilder av amerikanska soldaters kroppar som släpades längs Mogadishus gator väckte obehag i världen och Amerikanska opinionen vände och de flesta medlemmar av kongressen pressade Clinton att dra tillbaka de amerikanska trupperna. Efter att USA drog sig ur, var nästan tjugo tusen FN-soldater på plats för att försöka upprätthålla ordningen men det gick inte och operationen misslyckades.
År 2000 utnämndes en regering för en övergångsperiod i Djibouti, med Abdulkassim Salat Hassan i spetsen. Den hade dock inte nämnvärt inflytande utanför Mogadishu med omgivning och den lyckades inte uträtta mycket under sina tre År vid rodret eftersom många krigsherrar motsatte sig.
År 2004 samlades de ledande klanledare och politiker i Kenya som nådde en uppgörelse och upprättade en provisorisk centralförvaltning i Somalia (Transitional Federal Government, TFG). Fredsprocessen fick sin början i Kenya på initiativ av IGAD och med ekonomiskt stöd från EU i oktober 2002. Ett genombrott uppnåddes i januari 2004, då de viktigaste krigsherrarna och politikerna undertecknade i Kenya ett avtal om en provisorisk centraladministration transitional federal government (TFG). Som då valdes med en av de mest kända krigsherrar Abdulahi Yusuf som president.
Förhoppningarna om fred var starka bland somalier när TFG bildades men striderna mellan konkurrerande krigsherrar och klaner upphördes inte eftersom Mogadishu var länge delat i två delar och parlamentet kunde trots flera försök inte återvända till huvudstaden Mogadishu.
År 2006 tog ”Islamistiska domstolarnas råd” tog makten överallt i södra delen av landet så att i oktober bara Baidoa med omgivning återstod. Islamisterna grundade sharia-domstolar, som baserar sig på islams religiösa skrifter i städerna. Man befarade att islamiska domstolarna i Somalia strävade till ett strängt regemente i hela landet. Islamiska domstolarna, av vilka många hade en bakgrund som handelsmän, lyckades dock lugna ner situationen i landet betydligt, vilket gjorde att en stor majoritet av folket blev nöjd med förändringarna men Etiopiska s styrkor gick in i Somalia i slutet av 2006 för att bekämpa domstolsrörelsens styrkor och för att stödja övergångsregeringen i Baidoa. I december 2006 avancerade domstolsrörelsens styrkor mot Baidoa. Övergångsregeringens styrkor lyckades dock med stöd av de etiopiska styrkorna slå tillbaka domstolsrörelsen, vars styrkor tvingades dra sig tillbaka. Efter strider vid Jowhar, ungefär 90 km norr om Mogadishu, den 27 december, kapitulerade domstolsrörelsens ledare och strax därefter lämnade rörelsen Mogadishu i händerna på de framryckande etiopiska styrkorna.
I januari 2007 ingrep USA militärt i Somalia för första gången sedan FN-insatsen på 90-talet. USA genomförde flygattacker mot islamisternas positioner i Ras Kamboni, för att döda al-Qaida-aktivister som sades finnas bland domstolsrörelsens styrkor.
Efter det att de islamistiska domstolarna hade besegrats militärt inledde deras anhängare ett gerillakrig mot övergångsregeringens och Etiopiens styrkor. Samtidigt följdes kriget av att de sedan tidigare existerande klankonflikterna fortsatte med nya våldsamheter.
I januari 2007 beslutade Afrikanska unionen att sätta in en fredsstyrka bestående av upp till 8 000 soldater i Somalia. I juli 2008 hade endast 2 600 soldater från Uganda och Burundi anlänt, och Afrikanska unionen har accepterat att den inte klarar av fredsuppdraget i Somalia. I juni 2008 skrev övergångsregeringen under ett fredsavtal med oppositionsgruppen Alliansen för återbefrielse av Somalia. Alliansen splittrades dock i samband med avtalet, eftersom en av alliansen grundare, Hassan Dahir Aweys, motsatte sig avtalet och utropade sig själv till alliansens ledare.
Även den terrorstämplade islamistiska rebellgruppen al-Shabaab har tagit avstånd från fredsavtalet och lovat att fortsätta strida mot övergångsregeringen.
Pirat verksamhet bröt ut i landet och Sjörövare anfaller handelsfartyg och fiskefartyg i Adenviken och Indiska oceanen. Adenviken är en viktig transportled för fartyg mellan Europa och Asien som passerar Suezkanalen. Sjöröveriet i denna region har ökat kraftigt sedan det somaliska inbördeskriget på 1990-talet. Efter att den somaliska centralregeringen föll 1991 hade landet ingen fungerande kustbevakning. Detta ledde till att utländska fartyg började bedriva illegalt fiske i stor skala på somaliska vatten. Lokala fiskare började beväpna sig för att försvara sitt eget fiske. Detta övergick efterhand i sjöröveri, då detta visade sig vara en lönsam verksamhet. Genom den totala korruptionen i delar av Somalia har sjörövarna kunnat få frihet och framgång. Cirka 1200 somalier ägnar sig åt piratverksamhet och är organiserade i minst sex större grupper. Den genomsnittliga lösesumman för ett skepp har stigit från att initialt vara 10 000 dollar till några miljoner dollar under våren 2009.
FN:s säkerhetsråd har beslutat att förlägga militära styrkor i Adenviken för att skydda trafiken från pirater och Sverige har tagit över ansvaret för EU:s piratjakt utanför Somalias kust och deltar i arbetet med att skydda fartyg som passerar Adenviken. (Combined Task Force) 150 är baserad i Djibouti.
Själv tror jag att Somalias långvariga konflikt beror dels på Somalias grannländer som spelar olika roller i konflikten och är odelat intresserade av en stabilisering av läget i Somalia eftersom ett enat och stabilt Somalia skulle kunna återuppliva eller stärka somaliernas anspråk på områden i grannländerna som bebos av somalier. I synnerhet gäller detta Ogaden i Etiopien
och den norra delen av Kenya som också bebos av somalier och dels somaliernas oenighet om hur situationen kan lösas som man fel utnyttjar, samt att aktörer som Eriteria och etoipia vill hitta alliens för deras strävan efter att besegra mot varandra på Somalias bekostnad men också att påverka somalisk politik för att få sin vilja igenom.
Konflikten i Somalia illustrerar hur både verkligheten och olika aktörer kan förändras snabbt under en konflikt och hur läget kan fel utnyttjas och det är därför det är svårt att hitta lösning.
Jag tycker också att USA spelar fortfarande en aktiv roll i Somalia. Landet befarar att den anarki som råder i Somalia erbjuder ett gömställe och utbildningsmöjligheter för internationella extremislamistiska terrororganisationer. USA har stött vissa klanledare och krigsherrar som motarbetar islamisterna vilket ger islamisterna mer inflyttande eftersom somalierna har tröttnat inbördeskrig och saknad en aktionsduglig centraladministration i mer än 20 År. USA tog initiativet till att grunda en internationell Somalia-kontaktgrupp i medlet av År 2006. I början av År 2007 hörde till gruppen som medlemmar EU, USA, Storbritannien, Norge, Sverige, Italien och Tanzania samt som observatörer AU, Arabförbundet och Kenya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar